För länge, länge sedan, när jag just hade börjat spela oberek och mazurek, visste jag inte att den vanligaste svenska folkdansen kallades polska. Så överraskad jag blev när jag under en resa till Frankrike träffade på musiker som spelade till dans och kallade låtarna för just polska! Min reskamrat Witek Broda gick genast fram till de okända musikerna. ”Ni spelar ju min låt!” sade han och drog igång en kujawiak. Den kvällen spelade vi och dansade i flera timmar med våra nya vänner, omväxlande på polska och svenska. Vi kände att det var något unikt som hade hänt. Polskestegen passade bra till vår kujawiak och det passade perfekt att dansa polonäs till de svenska polskornas raffinerade melodier. Vi hade upptäckt ett nytt land som, liksom i en dröm, samtidigt visade sig tillhöra vår gemensamma historia.
Allt sedan dess har vi sökt efter vägar tillbaka till denna mystiska upplevelse och hoppats kunna berätta om den för världen. Som konstnärlig ledare för festivalen ”All världens mazurkor” har jag sett till att ordna musikaliska möten med gäster från Skandinavien på varje upplaga av festivalen, och jag har också arrangerat konserter i samma anda (t ex Unia Bałtycka / Östersjöunionen 2013).
Det har visat sig att Polen kan bli ett mål för rena pilgrimsresor för folkmusiker från andra sidan Östersjön som lockas av chansen att spela med traditionella mästerspelmän, en viktig grundval för all traditionsmusik, från Skandinavien eller annorstädes. Dessutom är närvaron av lärare och studenter från olika skolor, t ex Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, ett stort stöd för idén bakom festivalen och öppnar upp för breda internationella kontakter.
Tack vare dessa erfarenheter lärde jag känna Magnus Gustafsson, musiker, forskare och organisatör, en av ledarna för Musik i Syd. Tillsammans sökte vi efter möjligheter att sätta igång ett projekt med målet att aktualisera den gamla gemenskapen och nutida släktskapen mellan musik och dans på båda sidorna om Östersjön och samtidigt sprida kunskap om denna märkliga och okända historia till publiken i Skandinavien, Polen och övriga världen. Vi bestämde oss för att genomföra konserter, ge ut en skiva och spela in en film. Och vi bjöd in musiker, sångare och dansare som berikade projektet med sin erfarenhet och kunskap, men också med sin personliga känsla och musikalitet. Bland dem finns kännare och praktiker inom äldre musik från medeltiden till romantiken, elever till traditionella spelmän i Sverige och Polen, rekonstruktörer av noterna till polska danser (spridda i notböcker över hela Europa), universitetslärare och utövande musiker. Dokumentärfilmen gjordes av Tomasz Knittel, en erfaren regissör och aktivt vittne till den polska folkmusikens pånyttfödelse.
Vi började arbetet med ett möte i Stockholm i slutet av 2015 i Kungliga musikhögskolans lokaler. I februari 2016 kom den svenska gruppen till Warszawa (vi lånade mina svärföräldrars lägenhet som replokal), och i april när hela musikhögskolans folkmusikavdelning med lärare och studenter besökte festivalen All världens mazurkor arbetade vi vidare på konsertprogrammet. Den första konserten hölls i juli på spelmansstämman i Bingsjö. Vi spelade utan elförstärkning i Bingsjös lilla träkyrka. Det var en mycket lyckad premiär, allt lät fantastiskt (och allra bäst lät skrapet och stampet från dansarnas fötter mot trägolvet). Givetvis fortsatte spelet, dansen, mötena och jammandet utan avbrott dag och natt (om man nu kan kalla den korta stund när solen inte syntes för natt), som tanken är med en spelmansstämma. Några veckor senare i Korrö spelade vi elförstärkt på en scen med podier för dansarna, dessutom spelade den polska delen av gruppen på en vild danskväll, och alla de deltagande sångerskorna gav en egen viskonsert i intimt format. Nästa chans att presentera vår musik kom i september, då publiken i Kungliga Musikhögskolans nya konsertsal gav vår konsert ett varmt mottagande. Dagen efter gjorde vi skivinspelningen på samma plats, under skicklig ledning av Magnus Lindström Kolterud och Hadrian Prett.
Inspelningen har mer live- än studiokänsla. Jag hoppas att vår CD, trots de brister som beror på den begränsade inspelningstiden, ändå återger idén och andan i vår musik, liksom skönheten, mångfalden och släktskapen i våra musikaliska traditioner.