Det råder ingen tvekan om att polskan i alla dess dans- och musikformer tillhör den breda huvudfåran i svensk och skandinavisk folkmusik. Under nästan 300 år var det den dominerande musik- och dansrepertoaren i hela Skandinavien, under olika stavningar och namn. Ett syfte med det här projektet har varit att skingra en del av den mystik som omger denna repertoar och klargöra några av likheterna och skillnaderna beträffande både dans- och musikformerna mellan Polen och Skandinavien. En av utmaningarna har varit att relatera både till det förflutna och till mer nutida praktik. Därför har projektet haft ett både historiskt och musiketnologiskt perspektiv och rört sig i korsningen mellan olika slags traditionsmusik och noterad musik från mer historiska källor.
Det finns minst 800 handskrivna notböcker med polskor bevarade i Sverige. Dessa böcker innehåller totalt mer än 100 000 låtar. De äldsta polskorna har starka kopplingar till renässansens pardansformer, influenser och impulser som når Sverige och de nordiska länderna på 1500-talet och efter hand manifesteras som polonäs, polska, pols och springlek. Allt tyder på att de tidigaste impulserna kom från Polen. Polska, men även tyska, slovakiska och ungerska notsamlingar från 1600- och 1700-talet kan ibland vara otroligt lika svenska notmanuskript och samlingar från dessa århundraden. Många av Skandinaviens äldsta polskemelodier – under hundratals år vårdade med nationalromantiska övertoner som nationella skatter – är i själva verket del av någonting större: det stora nordeuropeiska flödet av melodier som delvis går hand i hand med vad som ibland beskrivs som den figurerande pardansen.
De polska danserna är alla del av den äldre figurerande pardansens expansion över Europa under 1500- och 1600-talen. Man kan lägga märke till att detta tycks hänga nära ihop med fiolens motsvarande expansion och konsolidering som viktigt dansmusikinstrument under samma tid. Därför är det ingen överdrift att säga att fiolen och detta slags pardans gick hand i hand och att de vann ny mark tillsammans. Det var också fiolen som blev det viktigaste instrumentet i polska, tyska och franska pardanser. Och inte minst, med tiden blev musiken till dessa danser naturligt och idiomatiskt länkad till fiolen.
Säkert är att det var i Tyskland som spridningen började för en form med fördans (en långsammare formell del i tvåtakt) och efterdans (en livligare del i tretakt) till en och samma melodi som förändrades rytmiskt från jämn till ojämt taktart genom en så kallad proportion (proporz). Proporzen hade sina rötter i proportionsteorin som var mycket viktig under renässansen. Detta sätt att framföra dansmusik med en proportio i tretakt blev typisk för nästan hela Europa från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet. I denna utveckling ingick också att de ofta improviserades i ögonblicket och sällan skrevs ner i notform.
Det vanliga accepterade sättet i Tyskland (och många andra länder) att konstruera en enkel proportio (sesquialtera) var att helt enkelt dra ihop de två sista fjärdedelsnoterna till åttondelar. I kontrast till det tyska sättet att konstruera efterdanser fick ett annat rytmmönster – det polska sättet att göra proportioner (”polskerytmen”) – ett stort genombrott i mitten av 1500-talet. I Polen var grundidén att det var de två första fjärdedelarna som drogs ihop till åttondelar.
Rester av den gamla formen med fördans och efterdans (polskesviten) har delvis levt kvar som del av bröllopsceremonier men det är som en självständig efterdans vi känner igen polskan i Sverige och stora delar av Norge (pols/springleik). Mycket tyder på att ett slags musikbrist uppstod när polskedansen ökade i popularitet hos folket under 1600-talet. Även om många låtar hittade fram till Skandinavien från Polen på olika sätt utmärks 1600- och det tidiga 1700-talet av en utbredd låttransformation. Ballader, sånger, sånglekar, vallåtar och till och med koraler användes för att skapa musikaliskt material för den nya dansen. Många av låtarna som användes för detta gick i tretakt.
Konsolideringen av efterdansen som den dominerande polskeformen tros ha ägt rum i början av 1700-talet i Sverige. I svenska spelmäns notböcker finns knappast några omnämnanden av polskan i fördans- och efterdansform (dansproportion) efter ungefär 1730. Däremot förekommer det ofta i notböcker från början av 1600-talet fram till cirka 1725. Därför tycks det ha varit en tämligen snabb och drastisk förändring som ägde rum i Sverige och troligen även andra delar av Skandinavien under årtiondena kring år 1700.